Det är mycket galor och priser så här års

REFLEKTIONER Det är mycket galor och priser så här års - och gladast för det är nog Peter Settman. Nu var det ett tag sen jag skrev. Ber om ursäkt för detta. Nog sagt.
I helgen är det GP i Budapest för damvärjan. Det är Kungsbacka Masters som samlat en bra bit över 300 deltagare. Det händer en del med andra ord. Så då är det väl också på tiden att man skriver något.
Det hände inte så mycket på idrottsgalan. Vidrigt billig och tråkig underhållning fick veteranen Johan Rheborg att framstå som genial trots ett ganska idéfattigt nummer. Sportopera var ingen hit direkt. Det roligaste ur fäktsynpunkt var att Johan Harmenberg skymtade förbi med jämna mellanrum, eftersom han satt snett bakom Anja Pärsson, som ständigt hade en kamera vinklad på sig. Jaja, nog sagt om den galan också, men man frågar sig om årets version var sponsrad av svenska skidförbundet.
Jag har för övrigt en personlig blogg. Där gnällde jag på cyklister för ett tag sedan. Jag känner att jag måste vädra mina åsikter om dessa hemska varelser på ett bredare forum.
Jag bor på Eklandagatan. En 400 meter lång backe med ganska duktig lutning. Längst ner ligger ett övergångställe med rödljus, tryckknapp, grön gubbe och hela kittet. Där brukar jag gå. Men trots att man har grönt får man ponera med en 6-7 cyklister som bara ränner förbi på en meters avstånd mitt över övergångstället. Tydligen gäller inte trafikens regler för dem. Men när man går på cykelbanan, då är det annat ljud i cylindrarna. Usch. Våga promenera!
Jag ska starta en grupp på fenomenet Facebook - alla som cyklar är Gaisare. Hoppas att det har någon slags genomslag i den här stan.
Avslutningsvis en liten känga till Härdsmältan och resten av gänget på Göteborgs Posten. De hade nominerat Emma Samuelsson till årets GP sportpris. Hon vann inte. Det gjorde Mustafa Mohammed, och inget fel i det. Dock delade man ut juniorpriset till nån handbollstjej som inte ens var nominerad till "det riktiga" priset. Hur tänkte ni där GP?

Lägret i Malmö - bra avslutning på florettåret

Landslagslägret i Malmö var det största florettlägret på svensk mark på mycket länge - i alla fall på elitnivå. Det bjöds på mycket fäktning, kombinerat med en god kinesisk buffé till lunch. En bra uppladdning både för helgens VC-premiär i Köpenhamn, och JVC i Budapest.
- Tyvärr utnyttjades tränarna dåligt vad gällde lektionering, säger en lite småsur landslagsledare som trots det är mycket nöjd med hur lägret utvecklade sig.
De yngre fäktarna har höjt sig en nivå, och högre klass på den utländska sparringen gjorde att det blev bättre än tidigare år.
Klicka på bilden om ni vill avnjuta i större format. Bo Jönsson är fotograf.

2008 - a fencing odyssé

2008 Då ar ännu ett år avklarat. Ett helt galet fäktår ur svensk synvinkel. Mer framgång får vi leta efter. Jag tror inte det kommer att upprepas i år, men det visar att vi kommit en bra bit på väg jämfört med för bara några år sedan. Om yterligare ett par år kanske vi konstant gör år som kan jämföras resultatmässigt med 2007. Man kan ju hoppas.

Själv avslutade jag liksom de flesta florettfäktarna, året med ett läger i Malmö. Det blev ett lyckat läger med mycket fäktning. Tyvärr var det få fäktare som utnyttjade möjligheten att få lektionera med de tre tränarna på plats, annars var helhetsintrycket mycket bra. Sparringen får anses mycket hög med svenska mått mätt.

2008 drar igång direkt. Julläger för ungdomar i Karlskrona - i staden som kallas pinan vinstertid. Man kan faktiskt gå runt ett hus och ha motvind hela tiden. Världscupen drar igång - en 12-mannatrupp ställer upp på herrfloretten i Köpenhamn. För juniorerna är det Budapest som gäller.

Vad kan vi då vänta oss av 2008?
En svensk OS-deltagare? En VM-medalj? Storslam på JVM? En florettfäktare bland de 8 på JVC? Who knows? Det är ju det som är så spännande...

Vad är en eldsjäl?

TACK - Vad är en eldsjäl? För tillfället läser min klass en kurs tillsammans med de som går MKV-programmet. Av någon anledning kom diskussionen på en föreläsning att handla om just eldsjälar, och då droppar en av alla intelligenta MKV:are denna fråga. Vad är en eldsjäl? Om det hade legat en filosofisk betoning på ordet vad hade frågan kanske klarat sig undan dumförklaring, men det gjorde det inte. Det var mer ett vad fan.

Men när man tänker på det blir det lite mer invecklat. Att definiera vad en eldsjäl är görs helt enkelt genom att namnge eldsjälarna. Jag vill rikta ett stort tack till alla eldsjälar inom fäktningen med den här artikeln. Alla föräldrar som ställer upp, spenderar halva lönen på fäktutrustning, lägger pister och kör sina barn till tävlingar och träningar.

Ett särskilt tack till Olle Ljungberg som var guld värd när en stor svensk trupp reste till JVC i Lignano för någon vecka sedan. Hans arbete underlättade enormt för både mig, fäktare och föräldrar.
Tack till Stig Andersson, Inge Johansson och Stefan Nicolaidis som också de fanns på plats och agerade chaufförer och höll ordning och uppsikt på ungdomarna. Resan till Venedig var mycket uppskattad bland fäktarna.

Eldsjälarna har lätt för att bli tagna för givna. Det får vi försöka låta bli att göra.

Konsten att inte jobba ihjäl sig

VAPENVÅRD Nu när Masters har dragit igång på allvar, Laxträffen till helgen, kan det ju vara som så att det finns en och annan irriterad pappa eller mamma som står där framför skruvstädet med snabblim över hela händerna och småsvär i sin egen lilla värld. Nåväl, ni må hafva förtröstan.

Jag hade just sönder en sträng på min Fender Stratocaster. Strängen gick av så där retligt – så den fortfarande har tillräcklig längd för att ögat ska tro att detta går att lösa. Men efter några minuter så märker man att det nog är mindre smärtsamt att köpa en ny. Ungefär så känns det när en klinga går av strax under hylsan. Eller är det bara jag som har försökt göra egna gängor? Jag har faktiskt lyckats en gång – fast då fick jag låna ut klingan till vaktmästaren på min pappas jobb.

En annan kul grej när man mekar vapen är när man precis har limmat en ny klinga. Inte en luftbubbla, klockren spets. Allt är prima. Nu ska man bara bifoga handtag på mästerverket. Då klämmer man tråden! Man drar åt handtaget med rejäla drag så att det ska sitta ordentligt, men den där lilla detaljen med att tråden inte ska klämmas sönder under nämnda handtag ser man så lätt förbi. Så står man där med lång näsa och hör en inre bister röst. Den befaller på ett konstaterande vis:
- Gör om. Gör rätt.
Det finns ett litet knep för oss lata, en nödlösning som gör att man slipper limma en gång till. Det är något som den korrekta vapeningenjören aldrig skulle befatta sig med. Kort och gott – fuska!

Skruva av handtaget du med omsorg skruvat på. Kasta det gärna i backen för att utagera en del ilska. Koppla ur kontakten, och ta bort isoleringsplasten. Lokalisera brottet på tråden. Ta nu en liten bit tråd från ett gammalt vapen. En avbruten klinga är ypperligt. Snurra ihop dem så tight du kan. Löda gärna lite för att få stabiliteten. Dra på isoleringsplasten igen. Göm allting under skålkudden, och var varsam när du skruvar på handtaget igen. Och voila, det funkar igen.