Små marginaler?

FÄKTFILOSOFI Det har för mig som lätt fanatisk sportdåre blivit en hel del friidrott under veckan, som passiv åskådare då naturligtvis. Radiosportens Miro Salar pratade en hel del om friidrotten som en sport där marginalerna aldrig är små. Är man inte kapabel att sätta världsårsbästa kan man inte heller vinna, ungefär. Mina tankar glider så sakteliga över till fäktningen. En sport med små marginaler. Eller?

Seger med 15-14, eller kanske till och med 15-13. Det är sällan man fäktar en sådan match utan att minst en stöt genererats genom ren tur. Förmodligen har man också haft flyt minst en gång då motståndaren missat ett öppet läge. 15-14. Man vinner med en stöts marginal. Det händer ganska ofta, både i små och stora tävlingar att matcherna slutar väldigt jämnt.

Peter Joppich vann sitt andra VM-guld 2006 genom minst 2 segrar med 15-14. Genom den nya funktionen på FIE's hemsida kan man kolla tablåerna på de flesta VC-tävlingar under föregåene säsong. Studerar man dem noga märker man att det finns två typer av fäktare. Det finns de som brukar förlora vid ställning 14-14. Sedan finns det de som brukar vinna. Vore väldigt intressant om någon förde statistik över vinster och förluster i detta avgörandets stunder.

Jag hävdar att de stora namnen alltid vinner. I alla fall 90% av gångerna. Jag tror inte det beror på att världstoppen är så pass jämn och marginlerna så pass små att en stöt är vad som skiljer de bästa från skiktet under. Skulle det förhålla sig så hade vi haft betydligt fler namn på prispallen under en säsong.

Nej, fäktning handlar inte heller om små marginaler. Det finns inga genvägar i idrott. Det handlar om förmågan att kombinera den rad av komponenter som behövs för att prestera max. I slutändan vinner den bästa fäktaren. Man kan gnälla på domaren, gnälla på vapnet, gnälla på något annat. Men efter ett tag inser man att fäktning är en väldigt rättvis sport. Framgången må vara kopplad till väl så många mentala som fysiska och tekniska bitar. Men små marginaler - icke.